I lördags uppmärksammades Förintelsens minnesdag – så varför inte följa upp de tankar som då sades på olika ceremonier runt om i Sverige med att se vad en till synes ordinär reservoarpenna kan berätta. 

Pennan här ovan – en Luxor »59» från (möjligtvis) 1930-talet – kom av en slump i min ägo för ett tag sedan. Eftersom jag inte visste något om varken pennan eller tillverkaren sökte jag information på webben, och hittade en italiensk pennsajt där någon vänlig själ hade fotat av och laddat upp sidorna i den broschyr som Hebborn & Co, företaget bakom pennan, gett ut 1950 för att högtidlighålla att företaget fyllde tjugofem år.

I den inledande beskrivningen av företagets framväxt får man bland annat veta att företaget grundades 1925 i Köln av Heinrich Hebborn och Leo Böttigheimer, och att denna duo ett år senare kompletterades av en tredje man, Heinrich Schlicksupp. Direkt därefter berättas att Böttigheimer några år senare lämnade företaget, varefter de andra två drev det vidare. Så långt låter presentationen som vilken annan företagspresentation som helst, och ingen höjer ögonbrynen över att en företagsgrundare lämnar ett projekt för att satsa på ett nytt. Men bakom den här inledningen, och speciellt den lakoniska formuleringen »Herr Leo Böttigheimer schied nach wenigen Jahren wieder aus», döljer sig ett praktexempel på det som Aleida Assman betecknar en »aktiv glömska». 

Leo Böttigheimer var nämligen jude. En sökning på webben lär att Böttigheimer i mitten av 1930-talet flyttade till Österrike, för att några år senare – i samband med Anschluss (tyskarnas annektering av Österrike 1938) – flytta tillbaka till Köln där en snubbelsten idag finns nersatt till minne av honom och hans hustru. År 1940 flydde paret till Nederländerna där de troligen höll sig gömda i Amsterdam fram till januari 1943 då de först fördes till koncentrationslägret Westerbork och två månader senare registrerades som nyanlända till Auschwitz. 

Fem är efter andra världskrigets slut var detta inget som Hebborn & Co ville kännas vid i sin företagspresentation. De, liksom Tyskland i övrigt, skulle då ta nya tag. Det faktum att deras dåvarande företagsledning – långt innan Nazi-Tyskland de facto instiftade lagar som förbjöd tyska judar att äga företag – på uppenbart rasistiska grunder tvingat iväg den ene av företagets grundare och delägare var inget som där och då passade in i företagets självpresentation. »Herr Leo Böttigheimer», konstaterade man bara, »schied nach wenigen Jahren wieder aus.»