Yehuda Amichai (1924–2000) var en av Israels största 1900-talspoeter, kanske till och med den störste, vars poesi ofta tog sin utgångspunkt i vardagliga händelser med en tänkvärd udd. Jag kom att tänka på honom igår när media kopplade samman sina rapporter om ökande spänningar mellan israeler och palestinier med det israeliska firandet av Jerusalemdagen, en inte helt okontroversiell dag som firats sedan 1967 när sexdagarskriget resulterade i att hela Jerusalem kom under israelisk kontroll och judar återigen kunde be vid ha-Kotel, den västra muren. 

Men bakom politiken finns trots allt en stad som för många människor är staden med stort s, och i denna stad finns det individer – såväl judar som palestinier – som vi ofta glömmer bort eftersom vi har blicken riktad mot helt andra saker, något som en av Amichais många dikter om Jerusalem tänkvärt belyser. 

Once I sat on the steps by a gate at David’s Tower. I placed my two heavy baskets at my side.
A group of tourists was standing around their guide and I became their target marker.
»You see that man with the baskets? Just right of his head there’s an arch from the Roman period. Just right of his head.»
»But he’s moving, he’s moving!»
I said to myself: »Redemption will come only if their guide tells them, ‘You see that arch from the Roman period? It’s not important: but next to it, left down and a bit, there sits a man who’s bought fruit and vegetables for his family.’»