Idag är det Förintelsens minnesdag och sjuttiofem år sedan Auschwitz befriades, något som i högsta grad uppmärksammats genom TV och radio, tidningar och bokutgivning under de senaste veckorna. En enorm mängd spaltmetrar har sagts och skrivits i Sverige och runt om i världen under den senaste tiden, troligen med klimax idag. Kommer det att skrivas eller sägas något imorgon? Eller nästa vecka?

Det kan låta cyniskt, men jag önskar att vi inte hade behövt se och höra allt detta. Redan innan andra världskrigets gaskamrar var raserade ljöd ropet »Never again», och det faktum att detta budskap fortfarande genomsyrar allt det som skrivs och sägs idag, sjuttiofem år senare, är direkt skrämmande. I sjuttiofem år har vi människor haft kunskap om detta. I lika många år har vi lyckats med konststycket att inte dra några lärdomar; misslyckats med att knyta samman vår historiska kunskap med våra moraliska och etiska val. För det är ju detta som är det implicita budskapet i de senaste veckornas spaltmetrar: vi människor har inte dragit lärdom av det förflutna. Är vi därmed också dömda att upprepa den?

Om tjugofem år kommer hundraårsminnet att uppmärksammas. Vågar vi hoppas att man då - år 2045 - kan konstatera att vi framgångsrikt lyckats knyta samman vår historiska kunskap med våra moraliska och etiska val?