Kanske har du sett One of Us, den dokumentär om charedim / ultraortodoxa judar i USA som sedan i höstas finns att titta på via Netflix. Då vet du att det är en dokumentär som följer tre individer som alla brutit sig loss ur den chassidiska gemenskapen i New York. I filmen berättar de om vad som skedde före, under och efter att de bröt sig loss, vilket innebär att vi får höra om allt från religiösa tvivel till våld i hemmet och sexuella övergrepp. Budskapet i dokumentären är rakt på sak - »Nobody leaves the Hasidic community, unless they're willing to pay the price» – och den bild som dokumentären ger av den charediska gemenskapen är allt annat än ljus, ljusår från den bild som ges i filmen om Menasche som utspelas i en liknande och kontext och som vi kunde se på svenska biografer i höstas. 

En av de personer som vi möter i One of Us är trettiotre-åriga sjubarnsmamman Etty som i filmen lämnat sin man – som hon hävdar brukat våld mot henne – och nu för en desperat kamp för få behålla sina barn, och detta medan hennes tidiga gemenskap samlar ihop stora summor pengar för att betala mannens advokat så att denne kan utnyttjar olika juridiska kryphål för att hålla barnen borta från henne. Under filmens gång får vi också se hur Etty steg för steg bryter med gemenskapen genom att till exempel sluta bära peruk och börja klä sig i långbyxor istället för kjol.

I veckan publicerade Jewish Telegrahic Agency en artikel som ger en delvis annan och lite mer nyanserad bild av verkligheten bakom dokumentären. Det visar sig nämligen att regissörerna medvetet undanhållit vissa pusselbitar om varför Etty kände sig tvungen att lämna gemenskapen. Mannens beteende mot henne var en del av det, men främst handlade det om att Etty – långt innan filmen gjordes – hade »kommit ut ur garderoben» och berättat om sin homosexuella läggning vilket i en chassidisk kontext är gigantiskt stort steg. Under tiden som filmen gjordes levde hon öppet tillsammans med en annan kvinna – vilket hon aldrig under några omständigheter skulle kunna göra i den chassidiska gemenskap hon vuxit upp inom – och även om hennes homosexuella läggning naturligtvis inte legitimerar det faktum att hon inte får träffa sina barn så kastar detta ett nytt perspektiv över frågan som regissörerna medvetet valde att klippa bort. Att Etty utifrån den chassidiska gemenskapens perspektiv sägs utgöra ett dåligt inflytande på sina barn har inget med hennes långbyxor att göra, det besvärliga i sammanhanget var att hon genom sin sexuella läggning signalerar en betydligt mer regnbågsfärgad syn på sexualitet än vad gemenskapen ställer sig bakom. 

Å därmed har vi fått ännu ett bevis på att dokumentärer är allt annat än »objektiva» och i lika hög grad som »påhittade» långfilmer konstruerar den berättelse de vill berätta och den verklighet de vill skildra.