I år är det 120 år sedan den första sionistiska kongressen hölls i Basel, sammankallad av Theodor Herzl. Under tre dagar – från den 29 till den 31 augusti 1897 – samlades runt tvåhundra delegater från sjutton länder för att ta de första stegen på den process som femtio år senare konkretiserades genom grundandet av staten Israel. Men att det skulle hållas en sionistisk kongress där och då var allt annat än självklart …

Vid den här tidpunkten hade Herzl få allierade som stödde hans tankar och desto fler ideologiska motståndare. Strax före kongressen verkar dessutom flera prominenta judar som tidigare stöttat Herzl fått kalla fötter och började på olika sätt markera sin distans till honom. Vid 1800-talets slut strävade Västeuropas judar efter att integreras i de västeuropeiska länder där de levde. För dem utgjorde Herzls tankar om en egen judisk stat ett direkt hot mot dessa strävanden. Få västeuropeiska judar var därför intresserade av att komma till denna kongress, och om inga dök upp skulle projektet dö innan det ens sjösatts.

Det ideologiskt stöd som Herzl saknade i Västeuropa fanns snarare hos de ryska judarna, och då speciellt hos Chovevei Zion som redan börjat kolonisera Palestina. Dessa var dock i högsta grad skeptiska till Herzl eftersom de misstänkte att hans storslagna planer på en sionistisk rörelse både skulle väcka tsarens ilska och resultera i att de själva skulle få minskat ekonomiskt stöd från deras viktigaste mecenat, baron Rothschild.

Inte heller var det självklart var kongressen skulle hållas. Herzls förstaval var Zürich, men dit vågade inte ryska judar resa eftersom en resa till Schweiz skulle kunna väcka misstankar hos den ryske tsarens hemliga polis. Valet föll då på München som dels kunde tillhandahålla koshermat på ett bättre sätt, dels hade bättre tågförbindelser österut, men dessa planer satte judarna i München stopp för. De ville inte riskera sina strävanden efter integration genom att till synes stödja dessa tankar om en egen stat, varpå Herzl slutligen bestämde sig för Basel. 

Månaderna före kongressen ägnade sig Herzl därför åt att på olika sätt övertala och locka inflytelserika företrädare att komma till Basel, men ända fram till dagen före kongressen var det osäkert hur många delegater som skulle komma och framför allt om det skulle komma några inflytelserika judar eller om det bara skulle bli – med Herzls egna ord – en »armé med schnorrers». 

Att kongressen skulle bli den succé den blev var alltså långt från självklart, och troligen var det först när Herzl steg fram på podiet den 29 augusti och mottogs med en femton minuter lång applåd som han kände att han lyckats.